Lisa

Igår kväll fick jag ett telefonsamtal från mamma "Maja mår inge bra, vi måste nog avliva henne den här veckan".

Idag blev det bestämt att vi fick komma till veterinären och för mig var det självklart att jag skulle vara med.
Vi knäppte ett sista kort på gården med mig och Maja och sen satte vi oss bilen mot Säter. Redan då kom tårarna och önska att jag drömmde. Men så var det inte, allt var sant och bilresan kändes lång men som tur var fick Maja ligga i mitt knä och hon låg lugn i knäet ganska mycket vilket inte är normalt, så man insåg att hon inte mådde bra.
Väl inne hos veterinären la vi ner henne på ett bord och hon var jättelugn av sig. Jag pussa, smekte och gosa med henne samtidigt som sprutan sprutades in. Det kom tårar, massor med tårar, och det var jobbigt att se henne ta sina sista andetag. Det gick liksom så fort och helt plösligt var hon död! Man fick inge liv i henne, hon var DÖD! Men även fast hon var död så bar jag ut henne därifrån och hon fick ligga i mitt knä på vägen hem. Jag smekte henne då och då och hoppades att hon skulle känna det, jag hoppades att hon skulle vakna men så var det inte. 
I mina 17år som jag levt har hon alltid funnits där och det var verkligen jättejobbigt att ta farväl av henne. För mig var hon liksom ingen vanlig katt utan min bästa vän!
På vägen hem tänkte jag på alla roliga stunder vi haft tillsammans och hur mycket hon betydde för mig. Jag kommer ihåg att vi alltid delade säng på nätterna när vi var mindre men med tiden växte jag och hon fick inte plats. Omtänksam som jag är byggde jag en egen säng på golvet med massa filtar och kuddar. Där sov hon varje natt och jag kunde inte somna på kvällarna om jag inte visste var hon var. Ibland fick jag lov att gå in till mina föräldrar och fråga var hon var för om hon var ute kunde ju nå djur ta henne. Och ibland när jag låg där i sängen och inte hon, kunde jag senare höra tassarna komma insmygande och hon började tvätta sig, då kom all lugn i kroppen. Jag var också den enda personen som gav henne en julklapp på vintern och ibland fick hon också present av mig på min födelsedag för jag visste inte när hon var född. Jag minns också de trevliga lekstunderna vi haft, då jag ibland kastat tennisboll och hon sprang efter den. Jag brukade också springa med ett snöre och hon jagde det. Hon var så mycket mer än en katt för mig, hon var allt för mig och jag brydde mig verkligen om henne. 
Men det var verkligen jobbigt idag när jag la ner min katt i en kartog. Fatta! Jag la ner en katt i en kartong, det låter ju jättekonstigt och der kändes konstigt :( Men vi gick ut på gården, kolla på henne en sista gång och la ner henne i en grav. Täckte över den och la blommor på.

Jag kommer minnas henne som en glad och busig katt, hon kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att hon mår bra där uppe i himlen. Att hon är frisk, får äta skinka och jag kan se framför mig hur hon skuttar runt på gräset en varm sommardag. Och en dag kommer jag och jag tänker mig scenen i bröderna lejonhjärta, hur hon befinner sig i gräset och plötsligt dyker jag upp. Vi springer omkring, leer och busar. Det här kanske låter helsjukt eftersom jag pratar om en katt men det här är som sagt ingen vanlig katt, det är Maja, min älskade katt!

R.I.P. Maja <3